Jag är medveten om att jag inte uppdaterar min blogg riktigt så ofta som det är tänkt. Det är inte första gången jag startar en blogg även om detta är den första som ligger på hemsidan. Varje gång tänker jag att det ska bli så roligt. Så roligt att skriva om allt jag gör och att försöka förklara hur och varför. Denna ambition brukar träffa verkligheten lite som en racerbil mot en betongvägg. Jag börjar ambitiöst men blir aldrig klar och till slut blir det så pinsamt sällan jag blir klar med något att jag lägger ner hela projektet. Så även denna gång. Jag har börjat ett antal gånger på flera av mina favoritämnen som exponering. Men efter en tid blir texten så nördig och lång att jag knappt själv kan följa min egen tanke. Nu försöker jag göra det enkelt. Jag har tagit en bild och nu ska jag förklara varför. Mitt jobb är allt som oftast att ta bilder på saker men så här på helgen så ägnar jag mej åt min hobby, något jag tycker är otroligt roligt, jag tar bilder på saker. Jag tränar, jag ger mej själv olika uppdrag, hittar på egna bilder med olika tekniska problem. Det är något jag gjort under hela min karriär, det är kanske en aning generöst att kalla det jag gör som en karriär men åtminstone sedan jag började arbeta med fotografi. När jag började en gång i forntiden satte jag upp att göra en bild i veckan men att jag bara fick använda en exponering och en polaroid. Det för att jag skulle lära mej att hantera en exponeringsmätare och hantera exponeringsbalans. Det gör jag fortfarande även om det numera inte direkt är några kostnader med att ta en miljon bilder för att få fram den enda som blir rätt. En tid hade jag även som krav att alltid bara använda en ljuskälla, det har jag givit upp numera. Jag använder så mycket ljus som jag behöver för att få den bild jag vill ha. Det blir varken svårare eller enklare med en eller flera ljuskällor. Jag måste erkänna att jag numera inte längre gör en bild i veckan men jag gör egna bilder relativt ofta, i vissa perioder blir det flera i veckan medan andra inte mer än någon bild i månaden. Ofta inspirerat av att jag tittar på andras bilder och undrar hur tusan dom kan få från en reflex i en yta som ser ut så eller så. Ibland ser jag en produkt som jag gillar och helt enkelt vill ta en bild på. Det senaste året har jag blivit fascinerad av matfotografi. Det har givit mej en hel serie av nya utmaningar. Inte för att det egentligen är så speciellt svårt att fotografera just mat. Alla objekt runt oss är egentligen bara en samling ytor med olika reflektion och färg, så även mat, och att fotografera mat är i slutänden bara att hantera dessa ytor på ett korrekt sätt. Men mat ska läggas upp och tillagas, det behöver en miljö. Allt måste få en komposition som för blicken till det man önskar visa. Det roliga som jag funnit med just mat är allt omkring bilden. Att laga maten så den blir snygg, att leta upp rekvisita som passar, att hitta hur man ska använda skärpa eller oskärpa för att fokusera blicken i kompositionen. Vad jag lärt mej är att det inte är att fotografera som är svårt men att laga mat som blir snygg det är svårt. Jag vill inte påstå att jag på något sätt kan det ännu men jag känner hela tiden att jag blir bättre. Jag tycker det är otroligt roligt att lägga ner timmar på att bygga upp bilden för att när maten väl är på plats så har jag i många fall bara sekunder på mej innan det faller ihop och bara ser ofräscht ut. Jag måste innan jag börjat laga maten ha helt klart för mej var den kommer vara och hur ljuset måste vara, jag bygger upp bilden utan att det jag ska fotografera är där. Det är utmaningen, att ha hela arbetsflödet i huvudet utan att kunna se det jag tar en bild på. Sedan kunna lägga upp maten på ett sådant sätt att mitt ljus kommer funka. Ibland går det och ibland går det inte alls. Det är också det som är grunden till varför jag tränar, här kan jag testa idéer utan något krav på att det ska bli något bra. Det är lite svårare när man har en kund, dom kan bli lite sura när man måste förklara att det inte funkade och att jag nu förstört deras produkt. När jag tränar så kan det få gå åt pipan. Att hitta varför en bild inte funkar är en minst lika viktig kunskap som att veta varför den inte funkar. För att kunna bli bättre måste jag veta vad som kan bli fel.
I just den bild jag gjorde denna helg hade jag glädjen att få låna ett nytt bakstycke till min Phase One kamera, ett 100mp bakstycke. Det var roligt att få se hur mycket upplösning det egentligen har och om mina optiker klarar så hög upplösning. I själva bilden har jag givit mej själv ett antal olika problem. Den ska vara ganska trång och ha en mängd färger. Det är olika vita tallrikar och dom blanka besticken samt det matta tyget. Den är uppbygd i flera nivåer så jag måste ha ett extremt långt skärpedjup. Nu har min kamera en funktion som ska göra fokusstacking åt mej, jag fick även låna ett makroobjektiv med autofocus så det skulle funka. Jag ville även ha högsta möjliga skärpa så jag kunde inte blända ner till mindre bländare än f:11. Dom som provat att fotografera med ett fullformatbakstycke vet att på ett avstånd på omkring en meter med bländare f:11 har jag ett skärpedjup på som mest kanske 2 cm. Nu byggde jag min bild på ett sätt som gör att jag måste ha ett skärpedjup på omkring 30 cm. Dessutom eftersom allt i bilden ska vara skarpt måste jag få till kompositionen på ett sätt så att man inte tappar bort intressepunkten. Sedan fick jag den briljanta idén att laga en maträtt jag aldrig gjort förr. Det har alla chanser att lyckas om man har ett nytt bakstycke som jag inte riktigt vet hur det funkar, en optik jag inte testat så länge och en maträtt jag aldrig gjort. Lägg sedan till att använda en kamerafunktion jag inte testat ordentligt tidigare.
Hur gick det då frågar ni säkert. Tja, vad ska jag säga? Ni ser bilden överst i detta inlägg. Först och främst så funkade inte det där med att låta kameran göra fockustacking. Min hals är för kort och går inte att böja på ett sådant sätt att jag någonsin kunde se inställningen av stackingen så det funkade inte alls. Jag gjorde stackingen med manuell fokus och det gick ganska bra men medan jag trasslade med att försöka nå alla kontroller på kameran så hann maten sjunka ihop och bli betydligt mindre aptitlig än jag tänkt, den var förvisso högst betydligt mindre aptitlig än jag tänkt redan från början. Sedan missade jag skärpan på den första exponeringen och det nya bakstycket tappade hela tiden kontakten med datorn så jag var tvungen att hela tiden rycka ur kabeln och sätta i den igen för att kunna ta nya bilder. Medan jag sprang runt i en mindre stressattack lyckades jag välta en mindre hög med porslin som tyvärr inte överlevde kontakten med betonggolvet och sedan glömde jag lägga lite klippt persilja över maten. Så kort sagt var det hela en smärre katastrof. Bilden blev inte direkt bra men det gav mängder av ny kunskap om hur man inte ska stapla porslin. Det lärde mej att jag måste bygga hela bilden på ett sätt så jag kan komma åt alla kontroller på kameran, det lärde mej att även om jag kan komma åt kontrollerna på kameran är jag inte hjälpt av att låta kameran göra stackingen eftersom den efter att ha gjort en serie stannar fokuseringen i ena ytterläget och jag ser inte ett dugg sökaren när jag ska placera in maten i bilden. Jag fick ytterligare bekräftelse på att all god mat innehåller stora mängder smält ost och svamp. Den sista lärdomen var att jag nästa gång måste vara ännu snabbare när maten är på plats så den inte sjunker ihop och vara säkrare på arbetsflödet när allt är klart. Den slutgiltiga bilden är en sammansättning av 12 exponeringar med skärpan liggande på olika plan och slutresultatet är inte så farligt illa trots allt. Nästa gång jag gör den kommer det bli bra då vet jag vilka problemen är. Frågan jag nu sitter med här mitt i natten och ställer mej är om jag på något sätt kan motivera att lägga ut närmare 400.000:- på nytt bakstycke och optik. Svaret blir att om jag bara anstränger mej lite så kan jag nog hitta på det också. Allt blir ju så mycket roligare.